I pjäsen Kvinnan i sanden finns det en roll som har fem relativt fristående monologer. När vi kom fram till den andra monologen i föreställningen i går och vi demoner ska kliva fram för att ta våra repliker, blev vi alla tre mycket förvånade över att höra att det var fel monolog. Det var monolog nr 3!
Hjärnan gick igång på högvarv och försökte tänka ut bästa räddningen av situationen. Det är i dessa lägen jag önskar jag kunde telepati, så jag kunde höra vad de andra tänkte och komma fram till något bra gemensamt. Som skådespelare är det mycket viktigt att inte tappa fattningen och helt enkelt följa den som tar ett initiativ. Vi var utelämnade åt varandra och kunde bara lita på att vi skulle lösa det tillsammans.
Monologen gick felfritt, även om den var vid fel tillfälle, och det viktigaste är ju att publiken inte märker något. Vi demoner valde att inte lägga oss i, inte säga våra repliker och krångla till det. Pjäsen fortsatte. Det fanns ingen möjlighet för oss demoner att diskutera saken backstage och vi befann oss dessutom i andra delen av rummet mot kvinnan som har monologerna. Så jag stod på helspänn och vid varje ny monolog var jag beredd på att nummer 2 skulle komma och vi skulle ut och säga våra repliker.
Det blev ett stegs förskjutning på monologerna, vilket som tur är inte påverkar handlingen det minsta och de kom i ordningsföljd 1, 3, 4, 5 och så tillslut 2. Vi hakade på som om ingenting hade gått fel och sa våra repliker i de positioner vi för närvarande befann oss i. Jag slappnade av, vi hade klarat det! Och ingen hade sagt ett ord utan bara följt varandra.
Efter föreställningen pratade vi med vår regissör och de bekanta som sett föreställningen. Ingen i publiken hade märkt något! Jag tackar mina medskådespelare för bra sinnesnärvaro och att vi på ett så bra sätt kunde ta oss ur situationen. Det är ju trots allt den här typen av händelser som gör att teater alltid är intressant!