Nu i dagarna sitter jag och jobbar med projektet och hinner inte skriva så mycket annat. Tänkte därför att jag kan lägga ut texten från min första uppgift på kreativt skrivande. Uppgiften var att vi skulle skriva om en sann händelse ur våra liv men ljuga minst en gång. Låter det intressant? Läs mer!
Kickoffen
Efter flera veckors repetition var det äntligen dags för premiär på vår sommarföreställning! För att fira bestämde regissören att vi skulle ha en kickoff med hela ensemblen och alla medverkande föräldrar. Det var en hemlig resa, ingen visste vart vi skulle köra eller vad vi skulle göra, utom regissören. Förväntningarna var så höga att det pirrade i hela kroppen, när vi stod på den stora, soliga parkeringsplatsen utanför ICA och delades upp i de nio bilarna. Plötsligt vinkade regissören till mig. ”Du får åka i min bil!” sa han glatt och jag måste ha sett mycket förvånad ut för han tillade snabbt med ett snett leende och en mystisk glimt i ögat ”Du kommer förstå senare…” Bilarna fylldes och snart var vi alla på väg. På ett långt led körde vi genom stadskärnan och stoppade upp trafiken vart vi än kom. Regissören var på bushumör och hans lynne smittade av sig på resten av gruppen. Det var en varm och molnfri dag i början av juli. Första stopp var stranden där vi lekte lekar, badade och åt jordgubbar. Stämningen var livad och härlig, alla skojade med varandra. Roligast hade regissören som lade en öronmanet i håret på en av skådespelarna. Skrattande såg han sedan på när hon skrikande som en griskulting och vilt fäktande med armarna försökte få bort den.
Efter några timmar började vi bli hungriga och regissören beordrade oss in i bilarna igen. Han tog upp sin telefon ur fickan och sa snabbt ”Jag ringer McDonalds”. Vi växlade roade blickar i baksätet och lyssnade spänt på samtalet. ”Hej! Jo, jag skulle vilja beställa hamburgare. Precis! Jag vill ha 100 stycken hundragrams cheeseburgare och 100 stycken hundragrams vanliga hamburgare. Nej, det är inget skämt. Ja precis, jag sa 100 cheeseburgare och 100 vanliga hamburgare. Ja, det blir 200 hamburgare. Vi kommer och hämtar dem om en kvart! Tack!” han lade på och alla i bilen brast ut i skratt. Sedan diskuterade vi muntert hur reaktionen på McDonalds kan ha sett ut under samtalet och om de gjorde några hamburgare eller inte. Jag slängde en blick genom den bakre vindrutan och såg svansen av bilar som följde var sväng vi tog. Det var en oerhört lustig syn. Eftersom vi var de enda som visste vart vi skulle, var alla andra bilar tvungna att slaviskt följa efter oss. Detta roade regissören oerhört. När vi kom till den stora rondellen fick han ett pillemariskt uttryck i ansiktet. Vi slirade runt tre extra varv med vår svans och följden blev att all annan trafik in i rondellen avstannade. Regissören skrattade högt när bilisterna runt omkring började tuta och peka finger.
Snart såg vi det stora gula McDonalds M:et från vägen och strax efter var vi framme. En två meter stor plastclown hälsade oss välkomna med ett bländande leende när vi kom in i entrén. ”Hej! Det var jag som ringde och beställde 200 hamburgare!” sa regissören glatt till tjejen i kassan som vitnade i ansiktet. Hon tittade ut genom fönstret och mötte synen av ett fyrtiotal barn, ungdomar och vuxna som leende stod och vinkade i väntan på mat. ”Han är här nu!” ropade hon till sina kollegor i köket som alla fick eld i baken. I ett rasande tempo började de att göra hamburgare. Under tiden vi väntade passade vi tonåringar på att utforska McDonalds färgglada lekplats. Höjdtävling i gungorna, kull i den lilla klätterställningen och i den minimala rutschkanan trängde vi ihop våra skinkor för att kunna åka två och två. När vi äntligen fick våra hamburgare var vi vrålhungriga. Vi åt och åt. 200 hamburgare var ungefär 4-5 stycken per person så när alla var mätta var det ändå massor kvar. ”Det är bra! Nu har vi lunch för resten av veckan!” skrattade regissören. Stämningen var på topp!
Alla var mätta och belåtna när vi åter skulle kliva in i bilarna. Än en gång tog regissören mig lite avsides och med ett glatt leende sa han. ”Nästa stopp ska vi hem till dig!” Jag kände hur mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg framför mig kaoset av de nio bilarna på vår lilla innergård. Hur de först skulle ta sig fram på den smala krokiga grusvägen och mirakulöst lyckas parkera trångt mellan ladugårdarna och huset. Hur de sedan upptäcker att de inte kan komma ut och den ena efter den andra kraschar in i husknutar, stuprör och svinstian samt börjar tuta, medan hönsen flaxar runt i vild panik. ”Jo men det är sant.” fortsatte regissören uppriktigt efter att ha sett min bestörta min. ”Vi ska hem till dig.” Det var då jag svimmade.